Själva tidningarna var tämligen enkla att tillverka. Jag tog 4-5 A4-papper, vek dom på mitten, häftade ryggen och satte igång att rita på den första sidan. Problemet var bara att jag ofta tappade intresset efter några sidor (i bästa fall). Detta gör att dom flesta av mina gamla tidningar är ofullständiga.
Det tidigaste exemplaret jag hittat är förvisso odaterat, men jag minns det som först i ordningen, och det måste ha varit gjort innan skolåldern. Tidningen heter "Sjuk seriebok" och jag hade helt enkelt ambitionen att fylla den med serier med så äckliga och knasiga inslag som möjligt. Här är den första serien:
Just den här serien är i stort sett ett rakt plagiat av Rymdmannen Spiff-episoderna i Kalle & Hobbe, fast med en "slafsig" twist. I största allmänhet var blodigt och absurt överdrivet våld något som jag tyckte var väldigt fascinerande som liten.
Jag kan inte riktigt motivera varför, men jag var väldigt inspirerad av tv-spel, splatterfilmer och Monty Python-sketcher. Det som var den gemensamma nämnaren för dessa kulturyttringar var att dom innehöll monster och andra påhittade figurer, överdrivet våld, mörk humor samt händelser som med sin bisarra avsaknad av logik gav ett visst utrymme för egen tolkning (vilket ofta gjorde alltsammans ännu mer utflippat i mitt redan uppspelta huvud).
Det som kan ses i det här inlägget är alla serier i hela tidningen (dom resterande 14 sidorna är helt vita).
Haha! Den ambitionen (äckligt och knasigt) påminner om Electric Retard-webbserien.Tänker särskilt på din sista "scen" när nån blir överkörd. :)
SvaraRaderaDet borde finnas mer sån här humor!
Just Electric Retard har jag lite svårt för, främst på grund av att estetiken är på fel sida fulsnygg i mina ögon. En annan serieskapare som dock lyckas bättre med att kombinera "över gränsen-humor" med bra estetik är Joan Cornellà. Googla honom om du inte redan sett hans serier! /Bob
SvaraRadera